apuklan

usch mina vänner.
vore det inte för penga-brist skulle jag nog fortfarande varit i thailandet och hinkat och solat. usch, vilket liv. det VAR verkligen livet. "the time of your life" ska ju gymnasiet vara. ja, jag håller med.

åh, jag tror vi alla kan komma överrens om att våran APU förblir evig i våra minnen. jag personligen kommer aldrig kunna glömma nått. det va såååå bra! jag är glad att jag inte tog det förgivet.. någonting förgivet. ..alltså shit, är det verkligen över?

..jag pratade med en kär kompanjon idag och delade lite åsikter med henne. jag tror hon heter amanda faktiskt.. jag påpekade att det verkligen inte känts som vi faktiskt åkt. min kära kompanjon höll med. det känns som att.. alla minnen från kambodja och thailand är något vi drömt, och det känns som jag fortfarande längtar tills 16e oktober så vi får åka! det känns som allt vi upplevt kommer bli en dejavu. typ. det är jätteläskigt. det hela började med att jag tänkte tanken: "har jag faktiskt åkt utomlands 1 heeeel månad med denhär människan?" då jag kollade på henne.

jag blir sjukt känslosam när jag ser alla bilder och vill bara typ.............. skrika. näe, grina. näe!!! skratta.. neej.. åh jag vet inte. som sagt, väldigt känslosam. jag har, sakta men säkert, börjat få bilder av mina vänner men lär ta sitt lilla tag innan jag fått alla.

på måndag iallafall så är det SPin-day då vi ska presentera våran APU till lärare, elever, vänner och familj. sjukt. är det verkligen över? ska jag ha presentation.... nu? efter att ha kollat på andra 3ors presentation i 2 år, är det min tur att ha presentation nu? redan?

ååååh.
kyla och snö ute och jag satt nyss med bikini.
vi gick från 40 grader till 4 grader & bikini till dunjacka på 13 timmar.

NÄSTA SÖNDAG IALLAFALL, då ska alla hem till oss (the Olssons) på någonting som mamma kokat ihop. nästa söndag 30e nov klockan 14.00. föräldrar OCH resande.